Mitt namn är Vieko Vindra jag växte upp i en liten by utanför huvudstaden i Stalonien med min mamma Ria och min pappa Alek. När jag var liten så reste min mamma utomlands för att hitta en bättre plats att leva på för oss, men hon kom aldrig tillbaka. Jag och pappa klarade oss precis så att det gick och lite till. Jag tog mig igenom dagarna genom att spela fotboll med grannbarnen och läsa. Det fanns ett universitet men annars fanns det lite till ingen utbildning för barn under 15, men pappa ville att jag skulle göra bättre för mig själv så att jag senare skulle kunna flytta till ett bättre land. Därför undervisade han mig så gott han kunde hemma.
Jag var väldigt idrottsintresserad så när jag fick höra om en fridrotts förläggning i huvudstaden var jag direkt på. Det visade sig att jag var en väldigt duktig löpare speciellt på kortdistans. Där jag tränade fick jag många vänner och började känna mig hemma. Oftare och oftare tränade jag där inte bara för att bli bättre utan också för att slippa se hur illa det var hemma. Jag blev rätt hyfsad, så att de skickade mig för att tävla för Stalonien. Det var alltid jobbigt att lämna pappa när jag skulle runt och tävla för han försökte alltid se så glad ut för min skull, men man kunde se igenom hans leende. För att resa ur landet när jag tävlade var jag tvungen att göra dussintals tester och olika utfrågningar för att försäkra dem om att jag skulle komma tillbaka efter turneringens slut. Jag tävlade i många olika städer och var knappt hemma mer en vecka i taget.
Efter ett tag blev jag less på att bara träna eller tävla hela tiden så jag sökte in på universitet i huvudstaden. Jag läste till att bli lärare så jag skulle kunna hjälpa andra som inte har utbildning. Under min utbildning träffade jag ännu fler människor som jag lärde känna, men en av dem stack ut extra mycket. Sara och jag blev väldigt nära varandra då vi båda utbildade oss på samma universitet och hängde med samma personer. Jag och Sara förlovade oss vid 24 och gifte oss på sommaren 1993. Vår smekmånad bestod av en vecka i grannlandet där vi inte kunde göra så mycket ändå. Längre än så fick vi inte åka utan speciellt tillstånd. Vid 30 fick både jag och Sara jobb som lärare på ett gymnasium längre ut i landet. Ditt flyttade vi och jobbade i två år tills vi fick Wilma. Jag fortsatte jobba samtidigt som Sara tog hand om Wilma. Eftersom Sara inte jobbade fick hon inte längre lön eller ersättning. Inte heller fick vi barnunderhåll så vi fick klara oss på min inkomst. Jag pratade med pappa emellanåt men det blev mer sällan eftersom tiden gick. Jag hade inte träffat pappa sen bröllopet eftersom jag jobbade och han inte hade råd att resa. När vi två år efter Wilma fick Sandra träffade jag pappa för första gången på flera år. Han var gammal, grå och trött men han pratade om att han skulle resa bort från Stalonien och att jag skulle följa med med min familj. Eftersom han var så gammal tänkte jag och Sara att han bara drömde om ett bättre liv. Det var när jag fick reda på att de skjutit min pappa vid gränsen med flera andra som försökte smuggla sig ur landet som jag förstod hur mycket han hatade Stalonien, de hade tagit min mamma ifrån honom, hans frihet och nu hans liv.
Tolv år senare och jag var fortfarande en tråkig gammal gymnasie lärare. Men när de plötsligt stänger ner gymnasiet och kastar ut alla elever och lärare utan förvarning visste jag att vi inte kunde stanna i det här landet. Wilma och Sandra var tillräckligt gamla för att kunna resa och vi hade definitivt pengarna. Vi hittade en man som kallade sig Dragan som sa att han hade en buss som vi kunde åka med. Vi färdades genom krigzoner och sönderbombade vägar Sov i lastbilen eller under träd på väggen. En måltid om dagen och lite vatten. Men till slut kom vi fram till Sverige. Vid kontrollen ledde dem oss till en förläggning där de pratade ett språk som vi inte förstod och tryckte upp ett formulär i ansiktet på oss som vi inte heller förstod. Tillslut efter flera timmar utan mat eller sovplats hittade de en tolk. Vi fick asyl då dem såg att vi kom från ett land utan varken mänskliga rättigheter eller en stadig regering.
Nu jobbar jag som en förskolelärare på en liten skola i Hjärup med Sara och Wilma har börjat gymnasie själv och Sandra ska snart gå ut nian. Jag har levt upp till pappas dröm och äntligen lyckats. Nu är jag fri på riktigt.
